Timglas
Bussen här utanför går ingenstans, det är ingen som vill någonvart. Jag har åkt så många varv, men det är alltid lika svart. Är det tiden på året som skrämmer? Är vi trygga bakom väggarna här? Nej jag vill inte få in den där världen, den är så tom och tyst och tvär. Min tunna karaktär bara vrider och vänder sig och vill va bättre man för dig. Ett smartare drag, en lösning. En lanterna på din gungande båt, ja jag vet att jag sluter igen. Men det känns som om det är mig de vill åt, ja jag vet men det känns så än.
.
Det är ett timglas som bara rinner, det finns inget att förstå. När himlen är blodröd och brinner är det natten som tränger sig på och jag drömmer så konstigt igen. Håll mig hårt, för jag skakar av all denna meningslöshet. Jag förstår bara det som är vårt.
.
Nu tänder de gatubelysningen, bussarna åker sitt varv. Jag letar efter rispor i ytan, en spricka, ett hål, en skarv. Det måste komma något bra ur allt. Det måste växa någonting under alla lister, alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka. Res mig uppge mig lust att hänga på. Jag skall värma dig, jag skall lyssna och förstå. För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss så ska vi hitta av väg ändå. Vi skall hitta en plats ändå. Hitta ett hem vi två.
Kommentarer
Trackback